Det är fsttasnkiat att vi kan förstå oedrn i en mnieng ...

...äevn om bontväeksra i vajre ord är bdndalae. Så lnäge sm alla vkitiga bkoteäsvr fnins näranrvade och den föstra och stsia bvtseoakn är dammsea, så har läsaern igna sgåhvieertr att lsäa texetn. Inrnsett! Dteta femnoen kaalls Typoglycemi.

Pvöra att gröa dnia enga hmleiga mlaeeddendn på: http://www.typoglycemia-translator.com/

Jag sm tdodre at stannvig vr vtiikgt!

Arpopå teamt snurgrit kndue jag itne mstotå att ge bidlrna rukirebn: Lkia sm bär?

En turktumlare ingår...say what?!

Efter att min fästman och jag nyligen skrev på ett huskontrakt (som vi sedan hävde) ville jag stolt visa upp bilderna på huset för mina kollegor på jobbet (utbildningscentra för invandrare). Min närmaste kollega Y kollade noggrant på både bilder och text och utbrister plötsligt: "Turktumlare!" och slår ihop broschyren med en hysteriskt skratt. "Nä, du skämtar", säger jag och sliter åt mig broschyren. Mycket riktigt stod det turktumlare!! Vi fortsatte och skratta så att tårarna rann i floder längs våra kinder och vi berättade för våra andra kollegor (som först trodde att vi mist förståndet). Nu behöver vi bara titta på varandra för att börja skratta åt vårt interna jobbskämt.

En enkel Googling på nätet visar att vår mäklare inte är den enda som stavar detta ord fel. Se bilden ovan till höger! Detta får mig osökt att tänka på några andra skämt:

Hur ser man att en bil är från Polen?

...

På lacken!

Hur ser man att en bil kommer från Turkiet?

...

På vindruteturkarna!

Hur ser man att en bil kommer från Jamaica?

...

På reggae-streringsskylten, rastaman!

Mitt sifferminne...

...är ett minne blott! Sedan jag blev gravid har jag blivit så dålig på huvudräkning att det är pinsamt. Riktigt rejält pinsamt då jag har läst matte på hög nivå, alltid med toppbetyg, och tidigare arbetat som mattelärare på gymnasiet. Nu kan jag knappt hålla kvar en siffra i huvudet innan jag ska addera eller subtrahera nästa. Min fästman tycker att detta är väldigt komiskt och han testar gärna min hjärna i alla möjliga situationer. Alla känns som ouppnåerliga utmaningar!

Mitt "vanliga" minne är inget att hurra för heller utan jag glömmer dagligen var jag lagt exempelvis jobbnyckeln och saker jag behöver göra. Förra veckan hittade jag en ganska tröstande text (som jag inte kommer ihåg var jag läste) att som blivande mamma bidrar denna glömska till att jag tränar på att förenkla min vardag. Har jag nått val än att bara leende acceptera och försöka lösa situationen, som uppstått pga min glömska, på bästa möjliga sätt? Låter mer krångligt än enkelt.

Till min stora (skade)glädje glömde min fästman sin plånbok och nycklar imorse och plötsligt känner jag mig inte så ensam med min graviditetssymptom. För det är väl det?

"Värper inte din tupp något smaskigt nästa påsk så...

...åker den i soporna", sa min fästman G utmanande med ett pillemariskt leende.

Min påsktupp från barndomen har fått ett grymt dödsstraff. Låt mig kort berätta historien om min speciella påsktupp. När jag var liten fick jag en påsktupp av min morfar och varje påsk värpte den godis. Ibland flera gånger om dagen! Den var magisk! Vid ett tillfälle fick min syster S äran att ha den på sin bokhylla. Hon var rejält stolt för det var inte lätt att få låna saker av mig. Jag minns än i dag då jag hör hur något faller i golvet och min syster säger hysteriskt till min pappa "...Camillas favorit...!" och att pappa svarar viskande "shhh, jag limmar den!". Va, favorit och limma, tänker jag även om jag ännu inte visste vad det handlade om. Jag behöver nog inte berätta om hur ledsen jag blev när jag upptäckte det och hur tuppen såg ut efter att min pappa med knubbiga snickarfingrar försökte rädda tuppen (fotnot: på bilden visar den sin bästa sida!).

Då pappa rensade här om sistone hämtade jag hem min tupp för att vårt framtida barn ska få vara med om samma magiska påskupplevelse som jag när h*n bli större. Till min stora förtvivlan har jag nu insett att min påsktupp har varit svältfödd under åren i pappas vitrinskåp och att den nu kanske inte har energi eller lust att värpa mer. Så jag antar att jag nu själv får smyga dit godis medan vårt barn tittar bort. Något som mina föräldrar aldrig behövde göra!

När allt kommer omkring kanske jag följer min fästmans råd och köper en hel och ny självvärpande tupp istället, så att det blir på riktigt!

Mina nya röda förförar-(k)lackskor

Min kära vän och kollega Y och jag hade ett halvår tidigare besökt Marzio, en helläcker skoaffär på Östermalm, för att hälsa på hennes systerdotter N som jobbade där. Jag som är praktiskt lagd (tänk: Ecco) och överväger varje inköp några månader var måttligt intresserad av alla enormt chica (onödiga) skor som fyllde butiken.

Va, hade jag sett rätt? Fick syn på ett par syndigt seeexiga röööda lackskor med riiiktigt hööög smal svart klack. Vilka förförar-(k)lackskor! De kostade runt tusenlappen, så jag använde det som mitt argument för att släppa taget...lite.

För två veckor sedan sa Y att det var rea på Marzio och hon undrade om jag ville hänga på efter jobbet. Ja, sa jag lite tveksamt då jag egentligen ville åka hem och sova (pga graviditeten). Jag scannade affären från dörröppningen och hade mentalt förberett mig på att de inte skulle finnas kvar. Tänk där stod mina röda förförar-lackskor kvar på hyllan! Jag ilade fram till dem och mitt hjärta sjönk då det bara fanns 37 och 39 1/2 kvar. Ys systerdotter övertygade mig att ivarjefall prova 37:orna då hon trodde sig minnas att de var stora i storleken. Jag tackade henne genant, men var inte helt övertygad om att jag skulle få in mina 38 1/2 blan i dem.

DE PASSADE!!

Nu kunde jag äntligen bjuda ut G på en riktigt fin restaurang (hans pris för att ha vunnit fitnesstävlingen vi haft här hemma två gånger innan vi blev gravida), men nu kommer nästa "problem" var hittar jag en restaurang där jag får ha fötterna på bordet?