...åker den i soporna", sa min fästman G utmanande med ett pillemariskt leende.
Min påsktupp från barndomen har fått ett grymt dödsstraff. Låt mig kort berätta historien om min speciella påsktupp. När jag var liten fick jag en påsktupp av min morfar och varje påsk värpte den godis. Ibland flera gånger om dagen! Den var magisk! Vid ett tillfälle fick min syster S äran att ha den på sin bokhylla. Hon var rejält stolt för det var inte lätt att få låna saker av mig. Jag minns än i dag då jag hör hur något faller i golvet och min syster säger hysteriskt till min pappa "...Camillas favorit...!" och att pappa svarar viskande "shhh, jag limmar den!". Va, favorit och limma, tänker jag även om jag ännu inte visste vad det handlade om. Jag behöver nog inte berätta om hur ledsen jag blev när jag upptäckte det och hur tuppen såg ut efter att min pappa med knubbiga snickarfingrar försökte rädda tuppen (fotnot: på bilden visar den sin bästa sida!).
Då pappa rensade här om sistone hämtade jag hem min tupp för att vårt framtida barn ska få vara med om samma magiska påskupplevelse som jag när h*n bli större. Till min stora förtvivlan har jag nu insett att min påsktupp har varit svältfödd under åren i pappas vitrinskåp och att den nu kanske inte har energi eller lust att värpa mer. Så jag antar att jag nu själv får smyga dit godis medan vårt barn tittar bort. Något som mina föräldrar aldrig behövde göra!
När allt kommer omkring kanske jag följer min fästmans råd och köper en hel och ny självvärpande tupp istället, så att det blir på riktigt!
2 comments:
Jag tror nog att den kan värpa trots den undanskymda platsen under såå många år.
Å du..jag undrar om G sa att den åker ner i soporna eller blir en god påsktuppssoppa. Blir den det senare så kommer vi och smakar mmm
mam
Hehehe ;-)! Det är bra att du är observant för det blev en riktigt rolig felstavning i texten (sopporna istället för soporna). Jag kanske inte borde korrigera det?
Kuckelikuuu!
Post a Comment